Inatt har klockan blivit strax över 01:00 trots att jag är en levande definition av kvällstrött. Äntligen har jag en färdigskriven och inlämnad distanskursuppgift, ett exjobb som väntar på bedömning, en frågeställning att gräva ner sig i när det gäller vattenkursens litteraturprojekt och är någorlunda effektivt uppskruvad. Nu ska jag leva kommande vecka på maximal sömnkredit och sedan tokfira om exakt en vecka då planen är att helt ha kommit ikapp.
Som vanligt är det just alldeles omöjligt att försöka förstå sig på det där med tid – men idag fyller faktiskt min älskade lilla valp två år. Grattis Steira och alla syskon i G-kullen!
Jag klämde ner dubbla underställ innanför de nytvättade ridbyxorna, lagerpålagerpålager under fleece och jacka, och pannband plus mössa på toppen. Sedan fick jag plocka av mig det mesta igen för att kunna böja mig i någon sorts kängknytarposition, innan jag gjorde om proceduren och var redo för stallet. Vem som däremot inte alls var redo blev väldigt tydligt när jag hade brutit mig in i den djupfrysta bilen och vridit om nyckeln. Motorn var så tjurig att den inte ens gjorde något tappert försök att puttra igång.
Istället för stall blev det alltså hemmaplan på heltid, och utan att orka göra något åt hela minusgradersmunderingen satt jag framför pluggdatorn från åtta till arton. Vid lunchtid flyttade jag mig från kontorsstol till soffmys och ägnade ett par timmar åt distanskursens föreläsningar och gruppdiskussioner. Det kändes lite lagom fel och förbjudet att vara iklädd duntäcke och tugga fruktsallad med vispgrädde samtidigt som föreläsaren diskuterade bevarandebiologi i fullscreen.
Efter evighetsplugg var promenadtimmen innan kvällsmat mer efterlängtad än någonsin, och eftersom vi hade bonuslabrador på besök blev den såklart extra fin. I slutet av rundan bestämde sig Steira (kopplad) för att snappa åt sig en pinne, göra ett jämfotahopp förbi Pippi (också kopplad), som såklart hoppade (synonymer: vräkte sig, flög, tog ett språng) efter. Själv stod jag lägligt placerad på en isfläck och hann just inte ens fundera innan fötterna hade flugit undan och jag låg och sprattlade på marken. Hundarna tyckte att den markbundna versionen av mig var hysteriskt mycket skojigare än den upprättgående, så jag antar att det var värt diverse blåmärken, svullnader och publik förnedring.
När jag på en och samma dag lyckades dosera alldeles lagom med iskyla, tekoppsvärme, paustid, grisknorr, fruktsallad och choklad blev resultatet nästan häpnadsväckande. Förutom att jag vid ett tillfälle lite övermodigt försökte få ögonen att läsa var sin text samtidigt och vid ett annat tillfälle förvirrade mig med formuleringen att fokusera sig, har effektiviteten flödat. Och ändå – trots att jag försöker vara saklig, seriös, ambitiös – kan jag inte skaka av mig känslan av att jag liksom leker. Känslan av att jag fortfarande är kvar på mellanstadienivå där “forska om ett djur” betydde något i stil med att kolla upp några basfakta om djuret i en bok och sedan formulera detta med egna ord på ett papper. Nu har jag ett fantastiskt material att jobba med och borde snarare kunna göra något i stil med alla artiklar som jag både läser och sedan förtvivlat försöker härma.
Dagens pluggpausprojekt skulle bli att lära Steira att buga, och med tanke på hur våra pass med frishejping brukar se ut (frustration, mycket ljud och små steg framåt) startade jag med kriteriet att hon bara skulle sänka nos och huvud en aning. Steira däremot tog saken helt i sina egna händer, struntade i reglerna, och erbjöd ett perfekt bugande efter två (!) belöningar för sänkt huvud. Det borde vara ett bra bevis på att min hund är tankeläsare, och hädanefter förväntar jag mig alltså att vi har en fullt fungerande, tyst inkallning ..
Och här kommer en förstorad version av en av busbilderna. Den där ögonen är lite osams.
Vi är nog två i den här lägenheten som älskar snö. Som inte kan hålla sig inomhus ens med hjälp av alla måste och borde, utan som istället styr bilen uppför backen till Sandsjöbackareservatet. Där kan man hitta lagomdjupt puder i kontrast till Frölundats isiga, nertrampade – och just bara glömma bort alla böcker som samlas på skrivbordshög.
Och igår hängde vi på till kompisstall och busade med bästislabrador. Där fick jag också låna den stora snygga bruna med bläs, som både försökte äta upp mig och springa över mig men som sedan bjöd på den där alldeles löjliga lyckan över att få sitta i sadeln igen.
Imorgon är det fredag och planen är att även fortsättningsvis klämma in snön och utomhuset mellan pluggvarven. Eller kanske snarare tvärtom ..
Steiras öga är återigen kontrollerat och färgat och undersökt och domen från veterinären blev: förvånandsvärt friskt. Nu får vi halvera antalet ögondroppar i ett par dagar, avsluta antibiotikakuren och sedan bara hålla tummarna för att nosen även fortsättningsvis håller sig fri från knölar. Steira skötte sig alldeles exemplariskt, var väldigt nyfiken på ögonfärgningsprylarna och passade dessutom på att pussas lite när veterinären ville lyssna på hjärtat.
Gårdagens underbara Amundö i bilder. Strålande sol och samarbetsvillig kamera och så mycket vårkänsla i luften att jag närapå hallucinerade fram en tofsvipeflock. Och i veckan fick jag veta att min vår version 2012 kommer reprisera en del av 2011, eftersom jag blir anställd i ett par veckor av min exjobbshandledare för att göra just samma eller nästan samma eller i alla fall något liknande som det jag gjorde förra året. Det blir alltså en till vår i Varberg, massa mer cykelmil i benen, tusen liter utomhusluft, ett par nya fräknar och en sol som alltid avslutar dagarna med magplask i horisonthavet. Jag tror att det där ordet som börjar på l- och slutar med -ycka är överflödigt att nämna.
Lördagen kontrasterade sedan med stora blöta snöflingor som jag först förtvivlat fick bevittna inifrån ett 10-16 jobb, men som sedan faktiskt snällt stannade kvar ända tills jag hunnit hem och dragit på mig slasktäta byxor och rusat upp i skogen med en alldeles snöfnattig hund. Och när det är vitt på marken för första gången den här vintern känns det där med vår plötsligt inte lika bråttom.
Nu är det fullt fokus framåt igen efter dagens nykursintroduktion. Stream ecology. Den verkar kunna ha goda förutsättningar för att kvala in som både den mest krävande och den mest spännande kursen hittills, och som vanligt är jag helt himla skräckslagen inför all engelska. Jag inledde presentationsrundan med att säga något i stil med eeh. haj maj nejm is malin och tror på fullaste allvar att den där kopplingen som borde finnas mellan skrivkunskaper och talkunskaper helt saknas hos mig.
Hem kom jag en timme tidigare än planerat till en liten trattkantarell som hade lyckats lista ut att ett högburet huvud var nyckeln till att kunna röra sig obehindrat över golvsprickor och dörrlister. När hon sedan till och med efter ett ihärdigt trixande lyckades fånga upp en mjukistiger ur leksakslådan var lyckofnattet ett faktum. Man kan busa med tratt, man kan!
Ut i en solig skog hann vi också innan skymning, och jag inser att jag är lyckligt lottad som blir just alldeles lycklig av just bara en solig skog.
Miljörättstentan inleddes med något helt obegripligt och avslutades fem frågor senare med både skriv- och blädderkramp. Någonstans på mitten hamnade jag i några minuters bakåtlutad förstelning, utan förmåga att ta mig för något alls, under tiden som alla runt omkring mig verkade förenas i en gemensam (framåtlutad) prestationsorgie. Undrar om det blev några rätt alls bland alla förvirrade försök till lagtolkning och analys, men försöker låtsas som om att det annars bara är att tenta om.
Planen var sedan att bege sig till havet, men när jag kom hem till en hund med sönderkliad nos och ett svullet öga fick jag istället ändra destination till smådjursakuten på Ingeborgsgatan. Där kunde konstateras att de hårda kliande knölarna på nosen blivit lätt infekterade och att Steira dessutom lyckats riva upp ett sår i hornhinnan på höger öga. Steira visade med sina slokande öron att veterinären inte var det roligaste hon varit med om, men tillät ändå hantering och provtagning på sitt vanliga vänliga vis. Vi blev hemskickade med tratt, antibiotika, ögondroppar och återbesökstid på måndag. Och en önskan om tusen hållna tummar för att de mystiska nosknölarna inte blir ett återkommande problem.
Igår trodde jag att det inte kan finnas något mer ledset än en löpande Steira. Nu vet jag att en löpande Steira iklädd tratt är ännu lite ledsnare.
