Senaste

24:e oktober, 2013

Söderåsen

För ett par år sedan vaknade jag en väldigt härlig söndag på hotell bland kritvita lakan och hade slagit på någon typ av morgonsoffa på tv dit Maria Wetterstrand var inbjuden. På en fråga som antydde något om hennes ilska och upprördhet som ung svarade hon någonting i stil med

”Jag trodde nog att om jag bara kunde förklara tillräckligt bra så skulle alla tycka som jag.
Sedan insåg jag att det finns folk som inte tycker som jag hur bra jag än förklarar”
(citerat fritt ur minnet).

Det där har fastnat sedan dess.

Jag håller inte stenhårt i mina åsikter, jag lyckas aldrig övertyga eller omvända, jag är en usel debattör, jag kan förstå och hålla med om två motsatta argument, och jag bryr mig sällan om att ens försöka förklara varför jag tycker som jag gör (om jag ens vet vad jag tycker). Men det finns något som triggar igång mig bortom alla gränser, som gör att jag önskar att jag kunde kväva resten av världen med min åsikt samtidigt som jag helst av allt skulle vilja byta värld. Eller åtminstone land.

Det uttrycks eller görs omskrivningar som att vi ska ”begränsa invandringen”, att vi ”måste ta hand om svenskarna först”, att ”vi ändå inte kan erbjuda några jobb” eller att ”brottsstatistiken pekar i en mycket tydlig riktning”. Ibland verkar man kunna sträcka sig till att ”hjälpa dem där de hör hemma” eller tycker att ”det finns sådana som har det värre som vi ändå aldrig kan hjälpa”. Men oftast finns det snarare en stor rädsla och upprördhet över att ”man snart inte får ha en svensk flagga eller sjunga nationalsången”, att ”bli en minoritet i sitt eget land” eller tankar om att ”det numera verkar vara rasistiskt att äta en helt vanlig pepparkaka”. Ärligt talat skiter jag i hur det uttrycks.

Jag vägrar bli kallad naiv för att jag inte ser eller förstår problemen med invandring och integration. Jag har inga svar, inga fakta, inga källor eller referenser – men jag litar på att det finns andra kunniga, utbildade människor som skulle kunna ha bättre lösningar på problemen än att stänga ute alla som inte har haft samma jäkla tur som mig att födas inom Sveriges gränser. Och trots att jag själv bråkar med sjukvården, har arbetslösa vänner och gärna skulle önska alla mor- och farföräldrar högre levnadsstandard så skulle jag dels aldrig komma på tanken att jämföra detta med att fly från dödshot och framförallt inte tro att dessa problem skulle lösa sig i samma sekund som vi slutade slösa skattepengar på invandring. Då skulle troligtvis de som redan tjänar mycket pengar få behålla ännu fler av sina tusenlappar för sig själva – snarare än att vi skulle få fler lärare per elev eller färre patienter per sjukvårdspersonal. Och var går gränsen för hur bra vi måste ha det i Sverige innan vi kan tänka oss att hjälpa andra?

Jag inser att det finns en skillnad i människosyn som inte är möjlig att förklara eller övertala eller argumentera bort, vilket är varför jag alltid försöker just blunda bort dessa diskussioner och aldrig blanda mig i. Det är ingen idé att skriva sådana här texter, annat än för att på något sätt få ur sig en frustration och uppgivenhet.

Ibland kokar det visst bara över.

1:e september, 2013

Solnedgång fåglar

Kärrsnäppa Nidingen

Steira på Nidingen

Rödstjärt Nidingen

Steirabus  JJ uppochner

Buskskvätta Nidingen

Badbild

Steira vid fyrarna Nidingen

Hussvala Nidingen

JJ stationshund

Trädpiplärka Nidingen

Stora lilla Steira

Solnedgång Nidingen

Vi har varit på Nidingen.

Där bytte vi bort metallringar mot extraplatta lusflugor. Vi lutade stegar mot väggar där hussvalorna hade sina andrakullar för att märka både de oflygga och de nästanflygga. Vi gick nätrundor i slötempo i kortbyxat och uppknäppt och barfotat.  Vi såg ryggfenorna på västkustens småvalar klyva en stilla havsyta, och satt på bryggan i solen med hängande ben. Vi tittade på en ungejders uppvisning i konsten att äta krabba med näbb (Äta med näbb. Krabba utan näbb). Vi kunde sova middag i timtal eller slumra minuter i gräset. Och vakna av en rödstrupig piplärka. Vi badade i ett så ljummet och blankklart vatten att vi kunde se botten från ytan utan snorkel och cyklop.  Vi åt gott och umgicks gott. Och hade sällskap av två mycket lyckliga och högt älskade hundar.

Och månaderna innan dess var inomhusjobbandet tvunget att bli till en sport i att orka flest-dagar-i-rad & att aldrig-tacka-nej för att så gott som möjligt försöka fylla tomma konton med plussiffrigt igen. Nidingen blev min stora revansch på den varma och vackra sommaren.

Nu ser jag fram emot hösten som börjar imorgon.

25:e maj, 2013

Gulärla

Kossor

Fyrstrandsfjorden

Nog för att fältjobb är fantastiskt, men efter kvällens nära-ko-upplevelse funderar jag ändå på att flytta in på kontor. Jag trodde att den värsta kossaskräcken var besegrad efter att tidigare år ha tvingats inse att nyfikna flockar och närgångna mular inte alltid behöver betyda full panik och livsfara. Så ikväll när alla tjugofem svartvita kom och ställde sig som en mångögd mur bakom ryggen på mig kändes det nästan lite trivsamt. I alla fall tills jag skulle tillbaka till bilen och blev tvungen att tråckla mig över taggtrådsstängslet igen.

När jag hivade tubkikaren över axeln var det en av alla tjugofem som blev alldeles vettskrämd och for iväg som ett skumpande spjut tvärs över hagen. Dessvärre verkade hon tro att jag hade tänkt använda det dyraste jag äger som mordvapen. Hon stod en stund och samlade mod och när hon sedan återvände (rakt emot mig!) var det med huvudet mellan benen och en rumpa som for och flög hit och dit och utan styrsel. Och om jag nu möjligtvis hade kunnat mota bort en kossa med corgifnatt så blev det desto värre när resten av flocken hakade på. Plötsligt stod jag helt omringad av någon sorts vild kodans och verkade mest förvärra situationen när jag försökte hålla de värsta utfallen på avstånd genom att vifta med stativben och lagom skräckinjagande pipa fram att sluta! nu får ni lägga av! fattar ni inte att jag blir rädd ju!.

Den familj som hade turen att just då cykla förbi på ginstleden fick sig säkert ett gott skratt, men jag befann mig på riktigt väldigt nära döden. Eller i alla fall väldigt nära kossorna.

21:e maj, 2013

blom

Igår rullade jag mig igenom sex motvindiga cykelmil med loreens ”we got the power” som bränsle på repeat till muskeltrötta ben. Jag hade flyt med överlevande vipungar, nymätta kullar, lätthittade bon. Alla älskade tre plus finvän kom på besök från Göteborg och vi höll på att rinna bort i värmen när vi artbestämde både rätt och fel fåglar och tog igen en del av all saknad tid. På vandrarhemmet trillade jag sedan rätt in i en ovanligt trevlig överdos av kräftor, öl och medelålders-gubbgängs-jargong.

Sedan idag, som motvikt: lite bakslag, lite bakis på sällskap, lite mycket tankar kring annat än nuet. En dag som slängts iväg helt utan antydan att fångas.

Och så får det vara. Det är inte alltid läge att slita ihjäl sig för positiviteten: den återvänder ändå.

20:e maj, 2013

Finsällskap

Steira & JJ

JJ smakar på gräs

Vi tre

Kvällsskådning

När allt man saknar hemifrån packas in i en blekröd volvo och dyker upp i Varberg finns det ingen bättre plats på jorden.

18:e maj, 2013

vipunge

I början av veckan bytte jag för ett par dagar vandrarhem mot dagsturer Göteborg-Varberg och när jag inte längre hade nära till eventuella glömda saker var jag mycket noga med att packa tre extrapennor (om jag skulle tappa den ena och stiftet ta slut i den andra), två par extrabatterier (om GPS:en plötsligt skulle förbruka tio gånger så mycket som vanligt), ett extra paket pappersnäsdukar (om jag skulle snora? putsa kikaren? spilla ut teet?) och dubbla mössor (vilket i och för sig är en ständig säkerhetslina i mitt liv). Väl i Varberg använde jag såklart ingen av extrapennorna, behövde aldrig ens sätta på GPS:en, varken snorade, putsade eller spillde och på huvudet fanns samma favoritmössa hela dagen. Däremot hade måndagen varit en aning mer behaglig om en sådan sak som jackan inte låg kvar på bänken i hemmahallen, och tisdagen hade kostat ett par mindre bensinmil om jag hade plockat med mig tubkikaren direkt.

Nu har jag återigen flyttat ner livet till ett rum på vandrarhemmet och har bytt det tidigare fryshuttrandet mot rödbrända axlar. Jag har släppt ut min oklippta kortfrisyr ur mössan och den blåser i ögonen vad än vinden gör. Strandängarna är så solvarma att vipungarna har vågat sig ut ur äggen och tävlar med gräset om den mest explosionsartade tillväxtkurvan. För två veckor sedan cyklade jag iväg till ruvande vipor i tre minusgrader och nu är det plötsligt sommar.

11:e maj, 2013

Godingar

Snygging

Busan

Apportering

Efter sex tävlingar och tre corgifnatt lyckades Steira skrapa ihop poäng nog till sitt LP1 på en väldigt-mycket-tur-tävling i Stockholm i mars. Och trots att vi varit förhållandevis duktiga på att tävlingsträna, kedja, kommendera och belöna uthållighet hade Steira då sedan länge fattat att det här med tävling betyder att man måste vänta länge på bollen. Så istället för att visa upp snygga moment handlade de sista tävlingarna mest om att hålla ihop en liten corgi som bara tänkte på bus. Och efter Stockholm visste jag att det skulle dröja ett tag innan det var läge att ge sig ut på tävling igen.

Men idag anmälde vi till debuttvåan – om än fortfarande ganska långt fram i tiden. Innan dess försvinner en månad i ett hundlöst Varberg, vi åker två veckor för vandring norröver och därefter börjar det ändå närma sig. Vi ska försöka utnyttja den träningstid som finns för att bygga massor med värde i kommendering och kedjor igen, slipa lite på ingångar med och utan apport, försöka få till den där rutan som vi någonstans på vägen har lärt in till ett fattar-inte-alls, och mängdträna platsliggning efter platsliggning. Hur som helst blir det roligt på vägen, oavsett om det leder till att vi är tävlingsklara eller inte i juli.

Efter dagens träning kunde man dock inte tro att vi någonsin tidigare har satt vår fot på varken en tränings- eller tävlingsplan. Lilla fröken fläck visade alla sidor av bergodalbanehumöret och prins svartvit var duktig men ovanligt förtrollad av allt gott i gräset. Vi försökte leka och peppa och ha kul istället och fick skjuta de där välplanerade passen till en annan gång eller nästa.