24:e oktober, 2013
För ett par år sedan vaknade jag en väldigt härlig söndag på hotell bland kritvita lakan och hade slagit på någon typ av morgonsoffa på tv dit Maria Wetterstrand var inbjuden. På en fråga som antydde något om hennes ilska och upprördhet som ung svarade hon någonting i stil med
”Jag trodde nog att om jag bara kunde förklara tillräckligt bra så skulle alla tycka som jag.
Sedan insåg jag att det finns folk som inte tycker som jag hur bra jag än förklarar”
(citerat fritt ur minnet).
Det där har fastnat sedan dess.
Jag håller inte stenhårt i mina åsikter, jag lyckas aldrig övertyga eller omvända, jag är en usel debattör, jag kan förstå och hålla med om två motsatta argument, och jag bryr mig sällan om att ens försöka förklara varför jag tycker som jag gör (om jag ens vet vad jag tycker). Men det finns något som triggar igång mig bortom alla gränser, som gör att jag önskar att jag kunde kväva resten av världen med min åsikt samtidigt som jag helst av allt skulle vilja byta värld. Eller åtminstone land.
Det uttrycks eller görs omskrivningar som att vi ska ”begränsa invandringen”, att vi ”måste ta hand om svenskarna först”, att ”vi ändå inte kan erbjuda några jobb” eller att ”brottsstatistiken pekar i en mycket tydlig riktning”. Ibland verkar man kunna sträcka sig till att ”hjälpa dem där de hör hemma” eller tycker att ”det finns sådana som har det värre som vi ändå aldrig kan hjälpa”. Men oftast finns det snarare en stor rädsla och upprördhet över att ”man snart inte får ha en svensk flagga eller sjunga nationalsången”, att ”bli en minoritet i sitt eget land” eller tankar om att ”det numera verkar vara rasistiskt att äta en helt vanlig pepparkaka”. Ärligt talat skiter jag i hur det uttrycks.
Jag vägrar bli kallad naiv för att jag inte ser eller förstår problemen med invandring och integration. Jag har inga svar, inga fakta, inga källor eller referenser – men jag litar på att det finns andra kunniga, utbildade människor som skulle kunna ha bättre lösningar på problemen än att stänga ute alla som inte har haft samma jäkla tur som mig att födas inom Sveriges gränser. Och trots att jag själv bråkar med sjukvården, har arbetslösa vänner och gärna skulle önska alla mor- och farföräldrar högre levnadsstandard så skulle jag dels aldrig komma på tanken att jämföra detta med att fly från dödshot och framförallt inte tro att dessa problem skulle lösa sig i samma sekund som vi slutade slösa skattepengar på invandring. Då skulle troligtvis de som redan tjänar mycket pengar få behålla ännu fler av sina tusenlappar för sig själva – snarare än att vi skulle få fler lärare per elev eller färre patienter per sjukvårdspersonal. Och var går gränsen för hur bra vi måste ha det i Sverige innan vi kan tänka oss att hjälpa andra?
Jag inser att det finns en skillnad i människosyn som inte är möjlig att förklara eller övertala eller argumentera bort, vilket är varför jag alltid försöker just blunda bort dessa diskussioner och aldrig blanda mig i. Det är ingen idé att skriva sådana här texter, annat än för att på något sätt få ur sig en frustration och uppgivenhet.
Ibland kokar det visst bara över.
malinbess.wordpress.com 